Vi köpte vår första Cotteflicka Hannie, vintern 2003 från Katmor's kennel.
En av döttrarna i vår familj, som då var 16 år är lite allergisk så det hade inte varit aktuellt tidigare.
Men, en liten vit pälshund var väl inget mot dammråttorna i hennes rum resonerade vi. Och vår son Mattias, då 12 år, hade länge längtat efter en hund.
Vi började titta på olika raser och fastnade för Coton de Tuléar, mest för att beskrivningen på temperamentet lät så tilltalande. Glad, pigg, snäll, trogen...
Och det stämmer verkligen! Vi hade inte haft Hannie länge när vi beslöt att skaffa en till. Så vintern 2004 hämtade vi hem JoJo från samma kennel som tidigare.
 Det blev bara roligare och roligare. Aldrig utställning sade vi när vi första gången besökte Katmor's kennel. Nu åker vi på utställningar en hel del.
Eftersom vi har en så pass ovanlig hundras träffar man inte så många ute på den vanliga promenaden.
På utställningar får man möjlighet att träffa andra cotteägare och utbyta erfarenheter.
Det vi älskar hos våra hundar är att de alltid är glada och positiva. Det är lätt att ha dem med på alla möjliga olika ställen.
En liten vit hund väcker sällan eller aldrig några arga känslor, varken hos människor eller andra hundar.

Nu har vi haft tre valpkullar. Vår ambition är att ge våra valpar en trygg start i livet så de blir lika fina som våra vuxna hundar.
Första tiden får valpar och tik vara absolut i fred och bara familjen är med dem. När de sedan blivit ca 5veckor börjar vi bjuda hem bekanta i alla olika åldrar.
Vi ”utsätter” dem för vardagliga ljud som dammsugaren, tappa kastruller i golvet o.s.v. Att åka bil är också ett viktigt moment.
Och öser naturligtvis över dem massor av kärlek, pussar och smek. Däremot tränar vi dem inte att bli rumsrena.
Lägg fram en tidning så går de oftast på den, ta ut dem efter att de har ätit, lekt och sovit så gör de ifrån sig. Det är inte konstigare än så.

Coton de Tuléar kräver en hel del pälsvård. Den ser vi som en del av den dagliga samvaron.